Anette

saknade och finaste mamma
Min kära lilla mamma. Jag saknar dig så det gör ont. Jag önskar så innerligt att jag bara kunde få en sekund med dig, jag önskar jag bara kunde få se dig. Eller bara få en stärkande kram. Jag har svårt att liksom släppa dessa tankar. Jag vet ju att det aldrig kommer hända och egentligen så bör jag "gå vidare". Men om jag inte har gjort det efter alla dessa år, varför och hur ska jag kunna göra det nu eller senare då för?
Jag kommer nog alltid fortsätta hoppas, drömma..

Kan förstå om folk är less på mitt skrivade/tjat om det här.
Men jag kan inte med ord beskriva känslan, tomheten..
Jag kommer nog aldrig få någon att förstå det här, eller få någon att förstå sig på mig.



There's no meaning in why you should say bye bye

Now today when you are gone

I'm still drunk but i can't find the reason
Why you had to leave so soon


Kommentera inlägget här: